Kom iväg före tio. Körde bilen och kände att det spratt i kroppen...skulle till jobbet som jag lämnade onsdagen den 10 november 2010 efter att ha varit på läkarbesök. De hade undersökt mig och skulle operera mig dagen efter....inte trodde jag att jag 8 månader senare fortfarande skulle vara sjukskriven. Trist, fruktansvärt och helt obeskrivligt. Mitt liv sattes på paus för att reda ut den elaka sak som växte i min egen kropp. Nu ska den vara borta och jag rehabiliteras.
Hur går man vidare...hur blir man som förut?! Jag kommer aldrig att glömma, aldrig vara säker eller trygg på livet. Jag vet att livet är en skör tråd...en lindans utan skyddsnät, där ett felsteg är slutet för den som inte är försiktig eller som inte är skicklig nog att hålla balansen. Mitt liv kan ryckas undan och jag kan ingenting göra...fumlar i mörker...Jag ser livet i vitögat och verkligen försöker...att hålla balansen...för om jag faller så vet jag att skyddsnätet saknas rakt under mig.....jag känner en styrka....känn min glädje över att ha återfått balansen, för ett tag!
Någon av personalen sa...det syns i dina ögon...du är tillbaka! Du har en annan blick, du är mer närvarande. Åkte inom Annika på hemvägen som sa samma sak...Kanske är det så...att livet syns i ens ögon och är den spegel som återger själen, mående och livet.
Monika och lilla Elise
Passade på att besöka M som fött en tös...en liten, så liten men oj så vaken och stark...höll huvudet själv och stod på sina ben, tre månader stor...söt, charmig liten tjej som är så intresserad av livet.. fick ett vackert brev.. där den lycka som växte i magen beskrevs och hur annat elakt växte i min...hur livet snabbt ändras och hur svårt det är att finna mening...ibland finns ingen mening att finna. Livet är så...vi är inte här för någon rättvis behandling utan vi får var och en finna den sanning, lycka och den nyckel till den skatt som är livet.
Hej Sofia,
SvaraRaderaÄr det ok för dig att jag länkar till din blogg från min?
Carina
Går jättebra det. Tack Carina
SvaraRadera