när jag når kanten..

Årets hemvändarhelg börjar lida mot sitt slut. Jag är inte sliten som man lätt kan bli efter denna helg och det känns oerhört bra. Gårdagen var superkul med heldag på hotellet. Där samlas alla.. äter. dricker gott och samtalar med stora leenden på läpparna. Träffade många gamla vänner och bekanta. Alltid lika kul.. alltid samma prat.. mötte några hottis.. vi satt inte riktigt som vi brukar.. men det blev trevligt ändå.. såhär skulle alla lördagar vara.. mys i hösten.. glädje.

Mötte många. Som jag inte sett på länge. Snyggos och goa kompisar.. det var fullsatt mitt på dagen.. så kul. Kramar och varma ord.. kul att se dig.. du ser så pigg ut.. så roligt att du tar dig ut.. blev så glad att se dig.. tänker ofta på dig.. vi kan alla hamna i din situation. De vill så väl och det verkligen värmer att så många bryr sig om.. mig. Men mycket handlar nog inte om just mig utan mer om rädslan att själv hamna i samma helvete.

Många är undrande på hur jag orkar fortsätta att leva med det svek om livet som fick bli min lott.


Jag ser mig själv klättra uppför branten... mot återstoden av livet... precis när jag når kanten för att nå lyckan..  tar något retsamt loss mitt grepp och jag slungas tillbaka ner.. till helvetet... mörkret som jag så gärna vill lämna.. som jag aldrig mer vill hamna i.. det finns bara ett val.. att återigen börja klättra upp mot ljuset igen.. en dag så.. kanske..


Hoppet överger oss aldrig om vi tillåter att tro på det. Vem ger upp om det finns ett uns av möjlighet.. kalla det att inte inse verkligheten men det medför en inre styrka för överlevnaden.

Det går inte att riktigt sätta sig in i situationen. När man inte ställs inför det faktum att livet på riktigt rinner mot sitt slut. Även jag har svårt att förstå hur jag kan må så friskt när läkarvetenskapen säger motvals. Vem ska bestämma.. vem vet bäst.. där finns ingen skillnad i min upplevelse om det mot tidigare i livet. Bara jag själv kan avgöra hur jag mår och vilka begränsningar det ger. Klart jag inte lever precis som innan men på något sätt är det ingen direkt skillnad. Jag försöker fylla min tid så pass värdefullt som jag har lust. Jag är ingen annan person bara för att något oförtjänat lever i min kropp.

Min slutsats är att jag tvingas leva i nuet eftersom jag kontinuerligt blir påmind om att den fjärde nyckeln är påväg att vridas om. Mitt beroende av sjukvården gör det inte lättare. Påminnelsen gör att livet blir så faktiskt.. definitivt.. här och nu.. tidigare var livet en självklarhet.. en rättighet som nu har tagits ifrån mig och som hela tiden retar mig.. pass på.. var inte så säker...

Mitt liv levs som om tiden är knapp. För jag vet ju inte när det vänder. Åldradet startar när vi föds och det gäller att hitta livet varje dag. Det enda som vi har är TID. Vad vill du göra med den. Jag skulle kunna invänta men det är inte riktigt jag och varför skulle jag börja med det nu..

Men jag måste vara tillfreds med mitt liv.... för vad har jag för val..