en saga där elefanterna flyger

I morgon kl 14:00 är det ett år sedan som jag fick det mörka och minst sagt overkliga beskedet. Det som kom att överta min kropp och hela min värld. Minns det som om det vore igår. Lyckades få den stackars läkaren att meddela det över telefon då jag var så upptagen att jag inte hade tid. Var påväg på ett möte som kom att avbokas. Stod ute i solen och sökte min chef som fick leda mig in igen. Du får ordna med en vikarie, jag är sjuk. Cancer i hela bäckenet. Jag skrattade och grät. Satte mig i bilen och körde mot Arvika men minns inte resan mer än att den gick fort.

Detta blev början på ett år av förtvivlan, rädsla och hopplöshet. Dimman låg som ett täcke i min hjärna där jag visste varken ut eller in. Vågade inte fundera över att det kunde ta mitt liv. Frågade inte om jag skulle dö. Började på allvar fundera på hur jag valt att leva mitt liv. Vad hade jag gjort för fel. Varför skulle just jag straffas. Vad hade jag kunnat göra annorlunda.

Min dyrbara tid fick motvilligt läggas inom Landstingets värld. Bara det var en mardröm. Maktlösheten sprang som Linus på linjen över min ryggrad dagligen. Idag kan jag inta samma lokaler utan att känna underlägsenhet. Det har blivit till ett ställe som hjälper mig att återfå makten om mitt liv.

Tänk att idag ett år senare är jag fri, ren, frisk just i buken,bäcken. Är det möjligt! Jo de säger det i alla fall. Befinner mig i en saga där elefanterna flyger och där blommorna talar. Älvorna flyger som hos Peter Pan och lyser upp i mörkret. De leker för att få mig att må bra.

Egentligen när jag ser tillbaka har ett år gått fort. Kanske för att man levt som i ett töcken där ingenting spelar någon roll. En väntan på slutet som jag hoppas håller sig borta länge än.