I will tell you a story

Söndagslåt med Laleh

En gång hade jag världen för mina fötter. Idag står jag vid en bergstopp och kan inte ta mig över till nästa... för jag vet att jag aldrig kommer att nå... fram.

Istället står jag kvar...  klamrar mig fast så länge som jag någonsin kan för att suga ut varje droppe av den nektar som livet erbjuder mig. Att tvinga mig kvar till det yttersta... utan mening. Det finns inget rättvisa eller förstånd att kunna tolka den lott som vilar på mina axlar. Att inte bli besviken... är svårt.. hårt när jag vill så mycket mer, jag har svårt att... nöja mig med mindre... inget är bäst nog. Allt går att göra LITE bättre.. alltid.. oavsett vad. Hur kan jag nå några utvalda delar.. jag lever.. än.. faktiskt, FANTASTISKT.

En famn så varm som jag aldrig vill släppa. Vilar kvar som ett moln kring mig. En doft av lust som alltid finns kvar. Minnen som finns och betyder..  magi i min fantasi.

Den dagen som jag inte skriver känns det som om att jag inte har något att berätta och jag behöver en paus...  dagen efter flyter skriften och behovet att skriva har återvänt. Min terapi fortsätter. Funderar om jag skulle må bra av att träffa någon professionell. Funderar hur jag skulle lägga upp samtalen och vilka delar jag skulle arbeta med. Vad behöver jag?! Behöver jag samtal bara för att jag har drabbats av något påtvingat?!

Frågade min farfar 90 år, hur ser Du på ditt liv.. är det någon skillnad på hur du tänker och lever idag mot tidigare? Mannen svarar att nej, du vet att jag går ner till "gôbbdagis" varje dag (vilket är vid stadens mataffär) och där pratar vi om det som är aktuellt just nu. Ja men tänker du annorlunda nu bara för att du är lite äldre? Nej jag lever ju här och nu. Ja jag sover lite på dagen men jag tänker inte annorlunda.. livet pågår och jag lever ju nu... som vanligt. Ja men tänk om du skulle ha bott på ett hem för äldre sen du gick i pension.. då skulle du ha bott där i 27 år.. Haha ja det är ju helt konstigt att de gjorde så förr.. säger han. Ja tiderna förändras.

Men detta som bakgrund återvänder jag till mina funderingar.. jag tror inte att vi behöver bli annorlunda när vi blir äldre eller sjuk. Vi gör våra val utifrån de förutsättningar vi har. En del begränsningar gör att våra val påverkas och livet ställs på sin spets. Vi tvingas att leva här och nu. Det är lätt att tvingas in i den karusell som går allt snabbare ju längre in du blundar för livet. "Ska bara" syndromet växer och hjälper oss att slippa leva NU. Vissa av oss vaknar för sent. Men jag tror inte att vi behöver ändras utan vi bara väcks för att ta vara på tiden. En del av oss dör unga och en del vaknar för sent. Jag vet inte vad det är för skillnad.

Farmor frågade, var du på fest igår.. Ja det var jag. Drack du alkohol? Nej det törs jag inte när jag går på cellgift. Det ska du ALDRIG dricka. Nehej.. Har du druckit någon gång? Nej, aldrig svarar hon. Ja men när ni var på dans.. nej det gjorde inte flickorna på den tiden säger hon med en morskhet i rösten.. Jaha sa jag men grabbarna då? Ja de drack väl lite sprit men ALDRIG flickorna.. Ja men nu är det mer jämställt sa jag så nu för tiden får även flickorna roa sig.. hon höll inte riktigt med mig.. de är stôlliga (galna) sa hon.

Hade fest här hemma igår med mat och vin. Jag drack inte annat än vatten så jag blev inte så uppspelt som jag brukar bli och när vi skulle gå så gick det så fint.. som den bästa sa lite skillnad mot annars.. när du aldrig ville gå eftersom det alltid var bara en låt till.. eller så hade vi jämt litte kvar i glaset..

Jag har inte varit på byn på länge. Har inte haft orken men igår hade jag den och jag hade verkligen superkul. Mycket skratt och många kul folk. Det nya stället har blivit en succé med DANSGOLV. Snart ses vi där igen hoppas jag..