De senaste dagarna har varit slitsamma i form av orkeslöshet, smärta och oförmåga att ta sig an livet. Tillståndet har varierat men jag är på bättringsvägen. Det tar tid att återfå balansen. Svag efter att inte klarat tillföra kroppen den mängd näring som är så viktig dagarna efter behandlingen. Dagens främsta uppgift är att öka intaget från igår. Benen värker och en tyngdkänsla sprider sig i kroppen.
Proppen släppte natt till fredag så jag behövde inte fara till CSK. Gick bättre än tidigare stopp och det beror på bättre kost. Men återigen tog jag det lite för lätt när jag har mått så bra och då fastnade nåt opassande i tarmväggen. Måste lära mig att inte släppa taget.. de bra dagarna! Jag vill så gärna vara som vanligt och det är så lätt att luras in i den verklighet som inte längre är min.
Så är det. Man vill inte vara sjuk, man vill vara "normal" och de dagar när man känner sig någorlunda normal så lever man som om man vore det. Vem vill egentligen behöva tänka på att man är sjuk? Jag har hört en del prata om acceptans till ens sjukdom, men för mig personligen känns det som ett nederlag. Hur ser du på det? Att leva med din sjukdom och planera efter den? Går det att leva "som vanligt" med sjukdomen vid sin sida? (Jag har inte samma sjukdom måste jag poängtera.)
SvaraRaderaAcceptans är något som jag hade mycket svårt för i början av min resa. Vägrade inse att jag var sjuk och kunde inte förlika mig med tanken. Idag vet jag inte riktigt då det varierar mycket från dag till dag. ibland tycker jag det går riktigt bra. Jag måste acceptera men det betyder inta att jag lägger mig ner utan snarare istället att jag måste hitta nya vägar att leva.
RaderaJag kan inte planera efter min sjukdom och har som mål att planera som vanligt. Men det vore lättare om det var en sjukdom som var mer statisk. Nej jag kan inte leva som vanligt med min sjukdom.. mer än kanske någon enstaka timme här och där. Hela tiden gör det sig påmint tyvärr.
Jag tror det är så, man vill inte i de bra stunderna påminnas om hur det i verkligheten är man glömmer helt enkelt att man är sjuk och agerar som frisk. Jag är också lite sådan, men har insett att man kommer att må mycket bättre själv, hela tiden, inte bara de korta stunder när man känner sig frisk, om man i bakhuvudet har verkligheten klar för sig d.v.s att man äter den kost kroppen mår bra av och att man inte överanstränger sig, utan tar det i lugn takt. Det blir nog bra ska du se....
SvaraRaderaKram Maggan
Visst är det så Maggan. kram
Radera