de möter mig som jag

Är fortfarande inte helt återställd efter förra veckans missöde och känner att morgondagens dos av behandling kommer att ta mig hårdare. Men det är bara att bita ihop och komma igen. Reste till sjukahuset för att ta prover. Där möttes jag av mina allra första förälskelses syster som råkade vara syrra för just mig.. kul. Fast att jag inte har "börjat" här riktigt än så känns det som om det kan komma att bli väldigt väldigt bra. Enheten är så liten och mysig.. jag gillert på alle vis.  

Mina upplevelser av verkligheten hittills är så goda. Jag har hittills inte upplevt att någon har mött mig som den cancersjukapatient som jag hatar och trots allt är. Vet inte varför men jag sa det till den bäste idag att jag känner så. Ja men det är väl för att du känner dom sa hon... joja men långt ifrån alla. Det har med någon form av värdighet för min person eller så är det jag som håller på att bli galen. Kan de se mig som person mer än som en sjuk patient?! De talar till mig och möter mig.. inte som patient.. jag vet inte men... Borde inte skriva allt här eftersom jag vet personal läser om mina tankar.. ska försöka att slå bort det.

Även min PT (sjukgymnasten) känns som om han möter mig som jag och inte som en sjuk.. eller lite sjuk är jag ju men jag menar mer som en utan muskler... honom känner jag inte. Känner jag såhär för att jag upplever att jag prioriteras?! Att det blir lättare för mig.. att det är något positivt som tar överhanden och då får jag en positivare inställning?! Håller jag på att enas med min situation... nejru.. aldrig... Jag får återkomma mer om detta. 

Jag och min PT gick igenom träningsprogrammet. Först gå 15-20 min, jogga nån minut för att få upp andningen, gå, jogga nån minut.. för att sen varva ner. Ja för att berätta om hur min träning gick idag här hemma så kan jag säga katastrof.. Fick låna en OrbiTrek av grannen eftersom vädret är regn. Jag ställde mig på och tänkte att ja en sådär tio minuter borde ju gå.. jomenvisst.. kom 100 meter på 2,22 minuter och höll på å dö. Fick upp flåset och fick lägge mig på soffa. Efter en stund var det dags igen.. kom 100 m på drygt 2,5 minut och då var jag bokstavligen dö efter.. ja mer än så blev det inte.. ska ta tag i detta. 

Åkte på korvkalas med Linda, Hugo, Carl och Vera istället. Ja det va jämt möe mer trevligare än å bli utsliten på en OrbiTrek.   

 Vackra Vera

Vera och moster Linda