23 april 2012

möten som jag funderar över..

Min tid som gäst i sjukvåden har gjort mig fundersam och då främst hur det kommer sig att många möter mig som patient. Många som arbetar inom sjukvården är snälla människor som vill HJÄLPA. Jättebra men jag önskar att fler kunde möta mig som den människa jag faktiskt är. Varför tycks det synd om? De ska ju vara professionella och att ha en läkare som tycker synd om eller som inte kan/vågar ställa krav på mig är ju inte bra. Jag hamnar liksom i en frizon där jag kan flyta med.. om jag vill.. och inte göra nåt.. för det är ju synd om mig.. behöver inte ta ansvar.. kan bara va nedstämd. Du hör ju vem vill ha det så? 

Jag mår inte bättre av att UTGÅ ifrån att jag inte kan, ska eller orkar. Denna inställning gör att dagen startar med en negativ spiral, att känna EFTER.. innan jag ens kanske behöver. Som frisk vet jag inte en enda morgon att jag "kände" efter om jag hade ont nånstans så varför ska jag göra det IDAG?! Vad är skillnaden?, finns ingen! Man mår bra av att det ställs krav, att tvingas göra, att utvecklas och finna en ny strategi för det fortsatta livet. För mitt liv är ju mitt ansvar men jag kan behöva hjälp från sjukvården eftersom de har mött många före mig i liknande situation och kan vägleda mig till ett friskare och bättre liv med en ökad livskvalitet. 

Våga ställa krav, våga vara ärlig, våga möta mig som den jag är.. jag är inte mer konstig nu än hur jag var som frisk. Jag tänker inte annorlunda heller utan det gäller att ta tillvara på de erfarenheter som visats fungera och synka dem till en god vardag för mig.

Sedan jag började hos sjukgymnasten för tre eller fyra veckor sedan är jag inte lika kall om höger fot, jag har fått mer energi och orkar göra mer sociala saker utan att bli helt slut och jag orkar vara uppe mer och längre stunder under dagen utan att behöva vila. Jag kan även göra både träning och sociala saker på samma dag vilket jag inte orkade tidigare. Jag har fått mer matlust, går upp lite i vikt och känner mig gladare inombords. Kroppen är på gång att byggas upp vilket jag trodde innan var omöjligt. Blev heller inte lika dålig nu efter sista cellgiftsbehandlingen. Är det tack vare träningen som jag mår bättre och klarar av behandlingen lättare?! 

Hur kommer det sig då att inte sjukvården har satsat tidigare på rehabilitering under cellgiftsbehandling? Jo för man fokuserar mer på det sjuka. Jag ska ju krasst sett bli mer sliten ju längre tiden går med cellgift eftersom det bryter successivt ner kroppen min mer och mer. Det är detta som jag menar med att möta mig som människa och inte som cancersjuk. Fokus..  

Minns under min studietid hade en forskare gjort en studie vid ett boende för äldre människor där personal skulle fråga hälften av de som bodde där vad de hade drömt om under natten (på morgonen). Den andra hälften skulle de fråga hur de mådde. Resultatet visade att de som pratade drömmar hade mindre ont och var gladare. Alltså spelar det roll vilket fokus vi har i vardagen.  

Jag har under alla mina år som yrkesverksam inom omsorger om äldre och funktionshindrade försökt att få mina kollegor, personal och fram för allt närstående (till de vi ger insatser) att möta våra brukare/klienter som de människor som de verkligen är och förtjänar att mötas som. Alltså utifrån deras förutsättning just här och nu. Bara för att du är 85 år ska du få hjälp, flytta till äldrehemmet, nej det fungerar inte så och mina egna erfarenheter stärker min syn på detta. 

Ofta kan många som är äldre eller sjuka anpassa sig till rollen och TILLÅTER att behandlas som patient och de trivs med det. Men frågan är hur får vi folket att må bra under tiden? Skulle du vilja mötas som att du inte kan eller klarar nåt bara för att du är äldre eller sjuk? Skulle du hellre vilja mötas och få stöd, hjälp till att bibehålla dina funktioner så länge som möjligt för ett värdigt liv? Jag tror att alla mår bättre av att klara sig så länge som möjligt själv och få rätt rehabilitering till ett så aktivt och normalt liv som möjligt.

Idag testa sjukgymnasten hur tränad jag är i kroppen. Fick göra plankan.. vilket jag inte har gjort på 1,5 år.. och 30 sekunder var helt otränad, 1 minut var motionist, 2 minuter är godkänt och 22 minuter elittränad typ. Jo ra mina vänner nu ska ni få testa när ni kommer hit hurpass tränade ni egentligen är.. Själv hamnade jag på motionist och det är jag nöjd med.. det var svanken som gav vika idag. Men målet är att klara 2 minuter inom en framtid. 



 

 

4 kommentarer:

  1. Jag tycker det ska ges mer resurser till vården så att de har tid att ta sig tid. När vi var inne på vårt barn så fick vi vänta lääääääänge på grund av överbeläggningar och för lite personal. Det borde vara MER personal så att de hinner se varje patient och ta hand om alla utifrån deras behov.

    SvaraRadera
  2. Jag tycker precis som du att "tycka synd om"-syndromet är det värsta av allt. Det gagnar ingen, och definitivt inte den som är sjuk och inget annat vill än att bli frisk.Jag vill bli behandlad på samma sätt som en frisk även om jag är sjuk. Men jag tror att sjukvården fokuserar mest på sjukdomen och behandlingar av olika slag(och det är ju eg- det viktigaste) och inte så mycket på det psykologiska. Därför tror jag det är väldigt bra att söka någon form av terapi för att bearbeta och ställa in sig på all bli frisk. Önskar dig Lycka till i fortsättningen. Tycker du klarar av livet så bra ändå under dessa pågående cellgiftsbehandlingar.
    Kram Maggan

    SvaraRadera
  3. och tankens kraft är starkare än vad många tror! Du skriver så klokt och hoppas många av dina arbetskamrater lyssnar på dej för du säger så mkt bra!!kram o heja på med din träning/ Sara

    SvaraRadera
  4. Kloka ord! Jag anser det är jätteviktigt att inte trilla i fällan att helt avidentifiera sig och bli enbart sin sjukdom, vilket en del tyvärr blir, i stället för att betrakta sig (och bli betraktade) som den människa man alltid har varit, men som har drabbats av sjukdom. Alla är så oändligt mycket mer än sin sjukdom!!!!!
    ALLA FÖRTJÄNAR ATT MÖTAS MED MÄNSKLIG HÄNSYN OCH RESPEKT.
    Men jag kan också förstå att många känner sig så utlämnade åt vårdarna att de kanske inte vågar t ex ifrågasätta saker och ting.
    Jag tycker du är helt otroligt fantastisk! Önskar dig verkligen allt gott! Tack för att du delar med dig.
    Stor cyberkram, Aina

    SvaraRadera

Skriv gärna en kommentar, fråga eller synpunkt.