Tillbaka i avgrunden

Det sämsta med min sjukdom är att det är så ombytligt. Från att jag tycker att det går ganska bra så försöker jag att leva så vanligt de går. Vips så händer det nåt och man blir så dålig. Kände igår kväll att magen började göra ont. Mådde illa och började förbereda mig inför en helvetisk natt. Det är ju så det brukar bli. Sov inte många timmar men det gick bättre på morgonkvisten. Smärtan var mindre än tidigare och berodde säkert på något som jag ätit. Tog en smärtstillande som inte fungerade. Men ville inte ta den starkare sorten eftersom jag blir så däckad dagen efter. Det blev några uppkast och nu är det dags att försöka få i mig dricka. Går trögt. 

Fick avboka sjukgymnasten, trist.. Hade velat komma igång med det men nu blir det att ta det lugnt. Han skickade ett träningsprogram där jag ska springa tre gånger i veckan 40 min, intervallträning i början. Tänkte jag hur ska jag klara det. Har svårt att få ihop tre dagar men ska testa med två i alla fall första veckan om jag blir bättre.

Tur att jag kände mig positiv igår för det gör jag inte idag. Det är så trist och tröttsamt att kastas ner till avgrunden så snabbt för att långsamt börja klättra uppåt igen. Jag kommer inte ens halvvägs förrän botten är nådd... jag undrar hur många gånger man orkar man klättra! Förstår att det kommer till den dagen när man hellre ger upp. Är så trött på att aldrig få fungera i samhället mer än några dagar åt gången.. går inte att beskriva. Kan inte planera för ofta får jag avboka det pga att det har tillstött något som i sin tur tar tid att återhämta sig från. Vilket liv.