kan andas..

Kan andas utan att det tar emot eller ens känns längst ner i lungorna. Det är jämt som om det är någon som skojar med mig. Kan inte begripa detta jag. Att ena dagen ha ont, va sliten och trött, känna att man har antagligen cancer i varenda ett av de fattiga inre organ som finns kvar i denna kroppen. Ja härregud. Sen gick jag upp i morse och då var allt som vanligt. Jämt som om jag aldrig hade ens varit lite sjuk. Härregud inte konstigt om man bli galen. 

En tanke som slår mig: Är det jag som tillåter mig vara mer sjuk än vad jag egentligen är?! Eller hur kommer det sig att det är så varierat. Lägger jag mig för fort?? Besegrad direkt? Kan jag strida lite mer.. nja. Gillar inte detta att det är så ombytligt. Eller jo det kanske är just det som gör att jag får andrum och känner mig som frisk. Att återhämta mig för att inte gräva ner mig i förtid. För det är lätt det serru. Men då måste det komma nån glad som kan hjälpa en att få huvudet över vattenytan igen. Finns alltid nån som har det värre, alltid.

Jag är besviken på att jag inte kom upp till 100% på jobbet. Hade faktiskt trott det men tyvärr jag får känna mig besegrad.. för nu. Ja ett liv med cancer det kanske är ett slags liv det med. Gäller bara att hitta tillbaka till livet som nu har tagit en omväg, eller en paus inför den fortsatta framtiden som inte blev riktigt som jag hade tänkt. 

ut över sjön Racken