jag lever länge.. än

Tröttheten kom i morse. Den gör så. Han finner mig flera dagar efter ansträngning. Trist att det inte kommer fortare. Blir svårt att begränsa kroppen. Vill så mycket. Känner en värme att få delta igen. I livet. Mitt liv som jag älskade så högt förut. Jag gör det fortfarande. Speciellt när jag är på jobb.

Många är slitna. Krävs att få en stabilitet för det lugna, skapa förutsättning för arbetsro. Jag vet att den finns, att det går, möjligheter att underlätta. Alla sliter för den goda sakens skull. Alla vill det bästa. Få till verktyg för påverkan.

Tänker på min Ilvars.. hur besinningsfullt förtroende jag har för honom, hans kunskaper, hans bedömning om det bästa för mig. Han sa "du lever länge än". En normal hade kanske ställt motfrågan "vad är länge", kunde inte, ville inte, behöver jag veta. Jag kommer att märka, när det börjar. Men det är inte än, inte nu. Min celldelning är långsam och det betyder bra. Cellgift kan hålla ordning på det elaka, förhoppningsvis länge. Kanske kan jag klara mig till en röntgen till innan. Jag har lite att stå i på jobbet först. Det vore bäst.

En kvinna skrev till mig att hon levt i två år med samma som mig i lungsäcken, jobbar 75% och mår relativt bra. Ytterligare hopp tänds i mörkret. Jag säger som Ilvars,  jag lever länge.... än.

Vid sjön Racken