ändlös landsväg

Vaknade innan alarmet på mobilen.. visste att det var dags att närma sig verklighetens sanning. Jag vet inte vad som väntar mig men hoppas innerligt att jag kommer att få vila. Ett tag i alla fall. Känner olika i magen. Inget är säkert, inget är definitivt... än.

Har fått distans mot min sjuka sida. Inte helt men är på god väg. Väntan är tung eftersom jag svävar i ovisshet.. om vad som komma skall. Kan inte förutse. Verkligheten som kniven mot min strupe, inom en tid kommer jag få veta åt vilket håll jag kommer att få gå. Just nu känns livet som en ändlös landsväg, där jag sakta fortsätter med hoppet om att kunna välja väg vid närmsta vägskäl...

Känner ingen rädsla..  Bara en trög väntan mellan något som kommer att bli en fortsättning. Antingen mot det nya eller att stanna kvar i det gamla, min nu invanda situation. Den som jag så gärna vill lämna men som ändå är min trygghet..  där andra bestämmer om mitt liv. Konstigt men det är ganska bekvämt att bli kvar.. har ja blivit lat.. mot att möta verkligheten.. som så frisk jag kan bli.. Kan jag bli den jag var igår.