04 december 2012

bättre C medmänniska

En del av er funderar på hur man kan bli en bättre C medmänniska och i ärlighetens namn tror jag det finns lika många sätt som vi är människor. Jag tror att det är individuellt hur man vill bemötas utifrån hur man är som person. Men en sak tror jag är lika för oss alla och det är att inte glömma bort att trots sjukdom är vi samma människa som vi var innan. Glöm aldrig bort det att möt oss som du skulle ha mött oss som frisk. Var som vanligt och krångla inte in dig i att tycka synd om eller förskona, få att skratta. Tyckte jag inte om komedier innan jag blev sjuk så lovar jag dig att jag inte gillar det nu heller.

Jag uppskattar när man är ärlig, rak och tydlig och så gillade jag innan också. Att folk frågar hur det är hela tiden måste de få göra som en artighetsfras. Tänk på att dagsformen styr vårat mående så vissa dagar finns behov av att prata om det ena och en annan dag om det andra. Jag är en praktisk person som uppskattar sådana frågor och samtal. Men tänk på att inte vara rädd att tala med den som är sjuk man är inte sjuk i talet i huvudet bara för att man har cancer.  Fokusera inte allt på sjukdom för det är en så liten del av hela livet. Det finns så mycket mer att prata om. Sen kan det vara så att den som är sjuk befinner sig i olika stadier i sin sjukdom som beror vilka behov som denne har. Under en lång sjukskrivningsperiod kanske den som är sjuk inte alltid har så mycket att ta sig för så det finns inte alltid så mycket att tillföra i ett samtal. Men försök att möt oss utifrån dagsformen. Det går att planera in lite roliga saker trots sjuka emellanåt. Försök att vara tapper för du lever ju och den sjuke kommer ju troligen inte att överleva.

Var inte rädd att berätta hur du mår själv för det är en styrka om den som är sjuk kan få höra perspektiv på situationen och få vara den tappre för en stund. Även närstående behöver stöttning och det kan den sjuke ge. Att tillsammans gå genom det sjuka för annars blir det väldigt ensamt för den sjuke som inte får en uppgift som medmänniska. Är man vänner eller släkt vill man ju hjälpa varandra. Det är omöjligt för närstående att få hela bilden klar för sig eftersom de inte är med på alla läkarbesök och sjuksköterskekontakter vilket gör att de hamnar lite i baksätet och därför är det bra med en tät och nära relation. Men relationen fungerar inte optimalt om inte den friske ger sig svag och kan ta hjälp från den sjuke i situationen. Eller vågar berätta om sina farhågor och dilemman.

Det bästa tipset är att tänk dig själv in i om du skulle bli sjuk och sen skulle din omgivning börja möta dig på ett helt annat sätt mot som frisk?! Hur kränkt skulle du uppfatta omvärlden då! Rätt orättvis och märklig kan jag lova och man känner ett svek att folk inte törs vara ärliga och behandla en med respekt utan istället iscensätta en låtsasvärld om att allt är så bra.




16 kommentarer:

  1. God kväll tisdag. Det var intressant att läsa ditt inlägg för det är ju så att vem som helst vill bli behandlad för den man är och inte det man har. Mystisk bild, intressant men vad är det? Tacksamhetskramar/ irre

    SvaraRadera
  2. Hej
    Har tidigare skrivit ett inlägg till dig, om min mamma som gick bort i lungcancer vid 48 års ålder!

    Tänk om du hade skrivit det där inlägget innan hon gick bort- vad lärorikt det skulle hs varit... För min mamma!

    Hon var en sån som inte skulle bemötas som sjuk! Hon kunde prata om det men hon ville inte bemötas som sjuk! Hon fick erbjudande om sjuktransport, min pappa erbjöd sig skjutsa, min syster likaså- men hon vägrade. Hon tog bussen även om det tog en timme att komma till busshållplatsen (hon hade ca 5 min promenadväg som alltså tog en timme)..

    Tack för ditt inlägg! Ta hand om dig!

    SvaraRadera
  3. Hej Sofia! Jag förstår vad du säger. Min farfar som dog för över 30 år sedan berättade en sak för mig. Han sade att innan kriget frågade man aldrig folk man träffade hur de mådde. Det var vars och ens ensak. Nu säger alla hur mår du. Ibland vill man svara men ibland inte. Det var inte så dumt förr tycker jag. Jag har skrivit till mina vänner att de bara får tänka på mig som frisk (har gjort en stamcellstransplantation och har säkert något år kvar innan jag blir frisk) och vara precis som vanligt mot mig. Om jag vill tala om mina problem väljer jag om och när jag behöver tala med dem. För mig har det fungerat så bra. Jag kan tala ut om och när jag vill eller inte alls behöva tala om sjukdom utan bara ha trevligt. Kram Mickie

    SvaraRadera
  4. Bemötandet är oerhört viktigt! Jag håller helt och hållet med dig! Tack för att du visar vägen! Stor kram G-BS

    SvaraRadera
  5. Hej
    Då ska jag göra precis som du säger. Jag håller med dig, inte bara för att du är sjuk. Jag håller med dig för att jag tycker att du har rätt i det du säger. Däremot håller jag inte med när du skriver att den som är sjuk troligen inte kommer att överleva för det är lika individuellt som hur man vill bli bemött av andra människor under sin sjukdomsperiod. Det du beskriver är någonting som är väldigt komplext. Något som det inte finns något rätt eller fel svar på. Det är nog ingen människas medvetna val att "dalta" med någon, utan man gör det för att man är rädd och för att man vill visa att man bryr sig. Precis som du beskriver. Alla vill bli bemötta olika men man vet inte hur. Därför ska man fråga! Som du säger var tapper och fråga. Kanske får man en utskällning, kanske en kram. I slutändan, var det i alla fall värt det. Du verkar vara en vettig person. Krya på dig

    Kram
    Sanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Väldigt tänkvärt och nog applicerbart på mer än bara cancersjukdom. Kram Anders

      Radera
  6. Hej, ja det har du helt rätt i Fia att man ska vara som man allid varit. Inte göra sig till och ömka någon som är sjuk. Det värsta som jag tycker är om det pratas över den sjukes huvud som om den ej skulle höra. Beklaga sig till anhöriga eller vänner. Kram från mig,

    June

    SvaraRadera
  7. Ja att själv sätta sig in i en annan situation, hur skulle jag vilja bli behandlad? hur skulle det kännas om jag blev behandlad si eller så. Den frågan borde vi alltid ställa oss.
    Tack för att du delar med dig, CR

    SvaraRadera
  8. Håller med dig Fia, under min tid som sjuk fick man ofta frågan hur är det med dig och oftast var det en artighetsfras. I början var det ju lite jobbigt menefter en tid förstog man att det var inte just sjukdomen som var frågan. Själv kände jag bäst att svara på frågan som om jag var frisk. Alltså allmän tillståndet för det var nog det folk funderade på.
    Intressant att läsa allt du skriver om, och se alla dina fina bilder. Hoppas att boken blir av.
    Sköt om dig Fia
    Lilja

    SvaraRadera
  9. Tänkvärt o sant du skriver känner igen mej i känslor och tankar du skriver så mycket som jag tänker men får inte ord på det...Kramiz fr Å på fb.

    SvaraRadera
  10. Det var ju 25 år sedan jag gick igenom min ettåriga behandling - och då pratade man inte så mycket överhuvud taget om cancer. Jag blev så trött på att folk drog sig undan - nästan som de trodde jag skulle smitta. Eller alla gånger jag fick höra "va´frisk du ser ut" ja jag går väl inte ut de dagar jag låg hemma med en kropp som värkte, en mage som etc etc. Så tack ännu en gång Sofia att jag får följa din blogg och se att vissa saker ändå hänt under de här åren. Stor kram Ulla

    SvaraRadera
  11. Käraste Fia....så mycket klokskap du ger oss. Och jag börjar fundera, för precis så här är det ju. Man vill bevara den människan man är, den innersta friska kärnan och bli behandlad som en frisk. Man vill aldrig bli sin sjukdom.
    Sedan kan det vara olika från människa till människa, en del vill ha mycket sympatier och bevis men för de flesta är det friskheten hos en som gäller. Det är så bra, du har förklarat det så tydligt och precis så känner jag det också.
    Hoppas du får en fin onsdag
    Kramar Maggan

    SvaraRadera
  12. Vilken otrolig insikt och livsvisdom du har, Sofia! Du för nu vårt utbyte av erfarenheter, tankar till en högre sfär! Jag har som anhörig till kära närstående varit med i olika sjukdomsförlopp och känner ro när jag läser ditt senaste inlägg. Kloka ord! Bland det värsta är väl när någon i omgivningen lägger huvudet på sned och frågar ömkande "men hur är det med dig". Men man förstår ju att en del människor ofta känner rädsla i onödan inför det okända. De kanske aldrig varit i kontakt med sjukdom eller sorg tidigare. Din bok behövs, Sofia!

    SvaraRadera
  13. Så viktigt det du beskriver Fia, tack!
    Stor kram Vera

    SvaraRadera
  14. Kvällshälsningar från ett insnöat Stockholm! smått kaotiskt denna onsdag. Bra läsning, både ditt eget inlägg och kommentarerna. Det enkla är väl nästan alltid det bästa så slipper man krångla till det hela i onödan. Dessutom har ju kvinnor en intuition som gör att vi plockar upp när ngn inte mår så bra. Nog kan det också vara så att den som är sjuk får visa vägen till det som gäller för tillfället. Du är allt bra klok Sofia! Fortsätt med boken, den behövs verkligen!! Kramkram Eila

    SvaraRadera
  15. Tror jag försökt göra så, men skönt att veta att den som är sjuk tycker det känns bra!

    Tack för tipsen!
    Kram

    SvaraRadera

Skriv gärna en kommentar, fråga eller synpunkt.