27 december 2012

Filmen lider mot sitt slut och ridån går ner men stunden känns inte kommen än. Det är dags för steget ut i tystnaden som river som ett skal mot huden. Dagarna är allt mer lika och tiden som ett långt radband där böner ska delas med varann. Böner vad ber man om i tiden, i livet som börjar ta slut. Hon som lever som har fått gå på den branta stigen. Vägen kan tyckas vara krokig. Har haft en trivsam och lugn jul precis som det ska vara och har klarat mig utan smärtor. Det var ett mål för helgerna. Radions sorl gör bruset mindre tyst. Hade önskat orka läsa en del men humöret måste återvända. Tankarna kommer och lever sitt eget liv. Känner mig stark, ensam och beredd inför stunden. Nyår närmar sig och förberedelsen på att det kan bli den sista vilar tryggt kring min svär. Känner ingen bitterhet utan ett konstaterande. Mår emellanåt bra så livet kan flyta på men funderingen kommer om vad som betyder. Vad ska uträttas och vad ska bli kvar. Vad vill jag ska vara kvar. Undrar hur många som minns mig som den jag en gång var. Vill ha en begravning som är jag. Jag vill begravas där intill på en varm plats i solen.

Vi tog en promenad min bror och jag en såndär vi gjort för att få skingra våra tankar. Vi går sida vid sida som ett gammalt par och han följer min takt för att han märker hur ansträngd jag blir. Kylan biter i våra kinder och jag stannar för att ta en bild utöver Kyrkviken som så många gånger förr. Den blir vacker och levande trots snö och kyla. Omsorgsfullt försöker mitt öga hämta energin som jag såg. En vän dyker upp och ger mig en kram. Känner mig levande här i stunden. I alla fall för nu.



41 kommentarer:

  1. Varmaste kramen... du starka.

    SvaraRadera
  2. Kära Fia....så vackert du skriver om hur livet blivit och något slags acceptans över det hela. Kanske, att acceptera är det viktigaste av allt, att se sin situation som den är med klarsynthet. Önskar dig många många dagar då du mår bra och det ljusa lyser igenom. Tack för dina texter som får oss andra att inse att vi alla ska ta tillvara livet, här och nu...imorgon vet vi inte hur det är
    Kramar Maggan

    SvaraRadera
  3. Orden du skriver går direkt in i mitt inre.Du är så stark i ditt tänkande.Jag beundrar dig så mycket. Varma varma kramar från mig

    SvaraRadera
  4. Jag vet vem du är och har vetat i många många år, sådär som man bara vet om man kommer från samma lilla stad som vi gör. Jag minns dig som en sprallig , glad och vacker tjej med lyster i ögonen. Ett ansikte man inte glömmer liksom, på ett positivt sätt. Det gör mig så ont att läsa om dig, men jag ser upp till dig och beundrar dig. Du har säkert många dagar kvar med dina nära och kära och utan smärta tror jag. Jag tänkter på dig nästan varje dag och hoppas du orkar skriva den där boken snart..Jag sänder ett stort fång med styrkekramar till dig och du ska veta, vi är MÅNGA som är med dig i tanken, OFTA. Du är inte ensam..

    SvaraRadera
  5. Att vara stark..är att kunna visa sig svag/hjälplös ibland. Att tänka på döden är något vi människor undviker starkt....ändå går livet och döden hand i hand med oss genom vardagen.
    Fia du är realist och vågar möta verkligheten, beundrar dej för det!!
    Jag önskar dej sinnesro...tack igen för att du delar. Kram Cecilia

    SvaraRadera
  6. Du skriver så oerhört vackert och gripande. Jag är så glad och tacksam för att jag började läsa din blogg och så glad att du väljer att dela med dig så frikostigt av ditt liv, du gör verkligen skillnad för många människor. Jag som inte kände dig innan bloggen och sjukdomen tänker på dig som den ärliga vackra tjejen med stort hjärta, fantastisk attityd och underbar kämparglöd. Kram,CR

    SvaraRadera
  7. Kära Sofia...när jag läser dina rader så blir jag så övertygad om att du kommer att finnas med oss i tankarna för all framtid. Din styrka kommer att hjälpa många att inse att vi måste acceptera att livet är så olika för oss,inte rättvist kan man tycka men det är inte hur länge vi levt utan hur vi levt. Tänker på en dröm du hade där du upplevde hur bra allt kändes, så tror jag att det kommer att bli för dej när det blir så dags.Men tror även att du kan få leva länge & känna att du får oanade krafter, mirakel kan ske.
    Kram & varma tankar till dej!

    SvaraRadera
  8. och vilken hemsk känsla det måste vara att vilja finnas kvar och leva, få göra det som du drömmer om, men vet att du inte kommer kunna det pga din sjukdom. Kan inte i min vildaste fantasi sätta mej in i den situationen och vilken panik det skulle innebära- sån är känslan hos mej när jag läser det du skriver. Att veta sin framtid tror jag ingen vill men att du gjort skillnad/intryck för många människor även sådana som inte du känner kan ju vara en tröst i allt elände. Hoppas du får ett bra nyårsfirande och önskar allt gott til dej <3 kram.

    SvaraRadera
  9. God kväll. Allt är här och nu - för var och en av oss. Jag tror fortfarande på mirakel! Storkramar/ irre

    SvaraRadera
  10. Hej sofia,
    Jag har följt din blogg länge då min mamma hade samma sjukdom som du. Ni har haft en liknande resa med en mycket stor operation och väldigt många behandlingar. Tyvärr förändrades mammas cancer dess sista då den i princip bara satte sig i levern. Hon avled för drygt en månad sedan. Jag var med henne nästan hela hösten och märkte förändringarna hos henne. Jag hatar sjukdomen av hela mitt hjärta och såg vad den gjorde mot henne. Mamma ville prata om hur det skulle bli det sista och efteråt. Hon märkte på sin kropp att hon inte orkade. Jag ångrar att jag inte riktigt orkade prata så mycket om dessa saker, så det är fint att du kan skriva dessa saker. Hoppas du kan prata med någon om besvikelse, slutet och vad som händer efteråt. Det kan göra dig och dina anhöriga lite lugnare. Det gjorde iaf skillnad för henne. Sedan hoppas jag ännu mera att du kan få tillbaka ork till att göra roliga saker. Det ger nog ännu mer. Hoppas du kan fira in det nya året på ett sätt som du önskar! Ordspråket "Lev varje dag som det vore den sista" får en helt annan betydelse när man lever med en så svår sjukdom. Stor kram till dig!

    SvaraRadera
  11. Vart får du all din styrka ifrån? Och hur överlver man vetskapen om att det inte är långt kvar, rent psykologiskt? Känns som att man kan fråga dig det? Något jag verkligen undrar. Du verkar stark och det beundrar jag VERKLIGEN!
    Kraaam!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ingen vet ngt om hur lång lr kort tid ngn har kvar.

      Radera
    2. Nej det kan man aldrig veta exakt. Men man kan ha en viss prognos. Eller att leva i vetskap om att något ät obotbart och därigenom veta att man tex har ett eller två år kvar att leva. Såsom min pappa har..

      Radera
  12. Hej Sofia! Så berörande ord som känns så insiktsfulla, klara och starka. Efter att ha följt din blogg ganska länge nu känns du på något sätt starkare fast din kropp är svagare. Kan inte göra annat än att sända dig mina ljusaste tankar till det som är bäst för just dig just nu. Kram Mickie

    SvaraRadera
  13. Kram till dig Fia, man får klump i halsen och tår i ögat när man läser ditt inlägg, man kan ju bara gå till sig själv om man var i din situation...skönt att du känner dig stark och slipper de svåra smärtorna. Hoppas så att du kan få bli bättre igen, att ett under sker <3 Stor kram till dig.
    June

    SvaraRadera
  14. Stor KRAM Fia! <3

    SvaraRadera
  15. Stora varma kramar med mycket ljus o kärlek till dig, fina Fia<3

    SvaraRadera
  16. Hallå Sofia, jag vill också betona att, det enda vi vet är här och nu, när vi lever på den här jordbollen! Hemligheten är att ta tillvara på livet och det är du en mästare på Sofia! Ser fram emot att få läsa din bok! Stor kram G-BS

    SvaraRadera
  17. Du berör... djupt. Att du skriver om hur du verkligen känner är oerhört starkt och generöst. Önskar dig många meningsfulla dagar framöver. Hoppas du får ork och energi att göra saker du vill.

    Annen

    SvaraRadera
  18. Tänker så på dig varje dag. Stor och varm kram till dig!!

    SvaraRadera
  19. Fina Fia! Jag tänker på dig varje dag. Stor kram Carin

    SvaraRadera
  20. Stora styrkekramen till dig Sofia, som är så insiktsfull med att prata om det i vår kultur nästan onämnbara. Och ändå är det det vi med säkert vet, att vi ingår i jordens kretslopp. Och alla vi som följer din blogg får oss en tankeställare över hur närvarande jag varit i dag och har jag fyllt dagen med sådant jag mår bra av. Att vi ska ha så svårt med just det - här och nu - inte igår och inte i morgon.
    Många bra sådana dagar önskar jag dig. Ulla

    SvaraRadera
  21. Tänker på dig! Många styrkekramar.

    SvaraRadera
  22. Stor kram till dig! <3

    SvaraRadera
  23. Såå vackert! Tack! Kram Cia

    SvaraRadera
  24. Beundrar din styrka, din närvaro och din förmåga att ändå mitt i allt se positiva saker. Stora varma kramar/Lena

    SvaraRadera
  25. Kära Fia, jag kände ju inte dig "innan", utan bara genom bloggen men du ska veta att du har gjort ett enormt stort intryck på mig och lämnat avtryck inom mig. Jag har tack vare dig börjat se på livet med mer tacksamhet och betydligt mindre gnäll än tidigare. Du inspirerar mig med din styrka och din förmåga att hitta positiva saker nästan jämt, och din förmåga att dela med dig av både stort och smått, ljust och mörkt. Ditt jävlar anamma har smittat av sig på mig, och jag kommer att minnas dig i resten av mitt liv.
    Stor varm kram från Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kära 'idagtankerjagpa'. Ditt inlägg är så typiskt för en sk frisk person som kommenterar i en 'cancer-blogg' där en människa beskriver hur fruktansvärt det är att leva med cancer. Jag ifrågasätter vad du har för syn på livet? Varför är du inte tacksam redan som frisk? Vad gnäller du över?
      För den som verkligen är allvarligt sjuk, den har ett stort lidande OCH dessutom 'sk vanliga livet' och för den blir allt mycket svårare.
      Känns ibland som 'friska' kommentatorer vill läsa om svåra saker för att må bättre!! Sorry.

      Med all respekt för fina Sofia som valt att blogga total-öppet om den fruktansvärda cancern. Men, känns som många 'sk friska' lever i sagornas värld och förstår inget alls.....

      Radera
    2. Till 'idagtankerjagpa'. SLUTA att svära! Det är mycket allvarligt och kränkande när vi talar om livets allvar & existens. Svordomar är av ondo!

      Radera
    3. Ledsen om jag sårat nån's tår genom att skriva "jävlar anamma". Har aldrig sett det som ett svärord, men för all del, jag byter ut det till "jäklar anamma". Bättre så? Undrar bara vem eller vilka det är som utsett sig till språkpoliser i Sofias blogg...
      Carina

      Radera
  26. Till Carina "Idagtänkerjagpå"
    Bry dig inte om dessa kommentarer som du fått. Jag blir så ledsen när dessa "förståsigpåare" ska tala om för andra hur de ska skriva. Så tråkigt när dessa kommentarer kommer in i bloggen bara för att kränka ner på annan människa. Jag har läst dina (Carinas) kommentarer länge och vet att du är en underbar inspiratör och medkännande människa. Jag kan inte se inlägget som något annat än positivt och underbart.Och det tror jag också Sofia tycker....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Anonym:)
      Det känns jätteobehagligt att bli påhoppad så där. Trodde inte att det förekom i Fias blogg...
      Carina

      Radera
  27. Instämmer med ovanstående...tråkigt när det blir fula påhopp, tycker att det var ett jättefint inlägg däremot tycker jag inte svordomar passar i några sammanhang. KRAM Sofia... tänker på dej!

    SvaraRadera
  28. Sofia: Hoppas du inte tog illa upp över mitt inlägg. Det sista jag vill är att på nåt sätt såra dig.
    Kram Carina

    SvaraRadera
  29. Som frostnupna rosor, iskristaller skimrande bubblorna i champagnen den söta, smak av sommar smultron och humlors surr, bara sommarben och fladdrande sommarklänning, nytvättat hår och vågors kluck. Allt detta minns människan även när det regnar eller snöstormen piskar runt stugknuten. Lika mycket kommer din familj och dina vänner att minnas dig som du var när tiden gått och det som skär och sargar fått sårskorpor. Den som aldrig fick träffa dig när livet ännu var starkt, minns ändå den kloka den vackra fina när klockans visare slutat röra sig. Levande så levande här och nu i den lilla stunden, Fia vackraste Fia. KRAM Eila

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kloka kloka ord Eila /CR

      Radera
  30. Hej Sofia!
    Förstår (försöker) vad du känner och skriver omkring din situation. Eller så förstår jag ingenting. Jag blir bara så glad när jag ser att du hittar ljuspunkter, att du kan få känna dig bättre och fortsätta att hoppas och tro på framtiden. Såg du Roxette-programmet med Marie Fredriksson?
    Det fanns inget hopp för henne men se nu. Vi är så många som ständigt tänker på dig och som hoppas och tror samtidigt. Så varför inte! Den gemensamma kraften från oss måste finnas.// Kram från AO.

    SvaraRadera
  31. Hej Fia!
    Tack än en gång för att du delar med dig av dig själv och det du går igenom. Jag har aldrig varit "sjuk", som någon. Uttrycker det högre upp i dagens blogg, men hått igenom andra oerhört livsprövande situationer och på vissa sätt kan jag inte alls känna igen mig i det du skriver eftersom jag inte varit EXAKTdär, men på andra sätt förstår jag desto mer. Vi människor delar en tid på jorden med varandra-olika långa eller korta tider och det du åstadkommer genom din blogg t ex, är att vidga vyerna för andra medvandrare. Vi andra får lära oss något mer om livet än just det viär och står i-och DET är jag så tacksam för! De spår du lämnar efter dig i de människor du mätt och möter blir för alltid kvar -i detta liv och eventuella kommande....det har satt sig i hjärtat och själen. OCH jag tycker inte alls det är konstigt att vi, sk friska ( enligt en person ovan), måste påminnas om livets verklighet...vi alla överöses ju ständigt med information som förstärker den distansrande illusion vi så ofta och utan att veta om det, lever i.
    Tack för att DU visar oss kärlekens väg och inte rädslans, genom livet! Ljus och respekt till dig!
    Tonja

    SvaraRadera
  32. Sofia! De timmar jag suttit och läst din blogg har gett mig mer än jag kan uttrycka i ord. Du är så fantastiskt stark och modig, och jag har sällan beundrat någon så mycket som jag beundrar dig. Ingen av oss vet när vårt liv kommer att ta slut, och det enda vi kan göra är att vara ödmjuka inför att vi får uppleva det just nu. Jag önskar så innerligt att du får många smärtfria dagar med dina nära och kära.
    Christina

    SvaraRadera

Skriv gärna en kommentar, fråga eller synpunkt.