svarta ögon

När man börjar kvickna till efter en lång tids behandling så är det trista att huvudet skenar och kroppen hänger inte riktigt med. Man vill så gärna och känner att styrkan återkommer sakta men så uppstår det en liten ondhet någon annanstans i kroppen, som man inte vill kännas vid. För mig är det ryggen som gör sig till känna, om jag lägger mig ner en stund släpper det. Tror att jag kommer att få dras med detta resten av tiden. Detta gör det svårt att hålla fokus, längre tider.  

Idag kom vi ut på en promenad 6 km och det känns bra. Den godhjärtande är inte lika alert men jag ska försöka få henne att öka takten. Måste försöka komma ut varje dag. Nyttigt och bra för att restaurera min sargade kropp. Känner redan det svåra i skrivande stund, men vill försöka skapa så mycket kraft som jag kan under tiden som frisk. Jag behöver det inför kommande match, det är mitt sätt att bekämpa det som jag hatar så. 

Tror att om jag mår så bra som bara jag kan så kommer det att påverka mitt status till det bättre. Jag förbereder mig, skrattar åt honom och mina glada celler gör allt för att hjälpa mig. De arbetar för högtryck och vill göra mig stolt. Jag sneglar mot honom med svarta ögon och vi vet fortfarande inte vem som kommer att vinna matchen.. än. Jag vet att det är flera ronder kvar och jag är fortfarande med i matchen.

Bland alla apelsiner på affären idag sa en inte så ung kvinna till mig: vilken vacker frisyr som du har... uj tack sa jag och kände mig lite förnärmad över att "ser hon inte att jag tvingats till detta" men så kände jag mig glad..  söt dam som ville göra mig lite glad!