14 mars 2011

Då var det dags för cellgiftsbehandlingen nr 6 i ordningen. Åkte till Linda redan på lördagen för vi skulle gå på bio. Såg en komedi och vanligtvis tycker jag kärlekskomedier är mer än trista men denna skrattade jag i 1 timme och 55 minuter... så kul.

Sov bra natten till cellgift men det berodde på att sjuksköterskan ringde på fredagen och meddelade mina dåliga blodvärden. Jag skulle ställa in mig på att inte få cellgift. När jag kom dit så tog de nya prover och vips hade mina vita blodkroppar (immunförsvaret) blivit tillräckligt många för att klara en dos igen. Jag fick två påsar med blod. Skönt att detta var sista planerade behandlingen. Kommer säkerligen att få fler men det känns så bra just nu att inte ha någon mer planerad.

Så konstigt...förra veckan mådde jag så bra och var så pigg. Orkade gå 1-2 timmar/dag i rask fart. Läkaren sa att det kan inte vara så! Jag hade ett HB på 103. Själv tänker jag..fy fan de är så in i helvete insnöade! Hur kan man ens säga så.. jo för de troligen jämför mig med 65 åriga tanter. Tyvärr är det så och det finns liten forskning på personer i min egen ålder. Läkaren sa att jag får en tung dos och om jag är för pigg så kan de se till att häva i mig mer... tyvärr får jag nog på gränsen till vad min kropp tål då mina värden säger ifrån.

Min behandlingsläkare är långtidssjukskriven...dret...jag har en sån tur jag. Precis när det börjar hända saker mister jag min trygghet. Fick träffa en annan som är gynekolog som berättade för mig att jag troligen inte hade haft ett annat utgångsläge om jag hade fått min diagnos en månad tidigare. Tyvärr hade jag redan spridningen då och att min buk växte 6 cm på 3-4 veckor spelar mindre roll. De mäter inte i cm sa han.

Han tycker heller inte att jag ska lägga min energi på Lex Maria anmälningar utan jag ska lägga mina krafter på annat. Oj vad han inte känner mig. Det är ju för helvete precis det som håller mig pigg. Att få kämpa så att andra kvinnor inte behöver sätta livet till eller genomgå liknande situation som mig.

Våra vårdcentralsläkare är (tyvärr) dåliga på att utreda eller koppla till gynekologiska sjukdomar när kvinnor söker för magsmärtor. Diagnos ställs ofta för sent vilket resulterar till att 2 av 3 kvinnor dör med diagnos äggstockscancer. Medelåldern av de drabbade av äggstockscancer är 59 år i Sverige, det är alltså oftare äldre kvinnnor som drabbas och det har inte skett några sensationer inom forskningen på många år.... Jag tycker därför att det är dags att ändra arbetssätt ute i primärvården för att ställa diagnos tidigare. Jag har anmält mitt ärende till Socialstyrelsen för granskning och jag föreslår att det måste ske förändringar.

Gynekologen sa att Haile Mahtemes metod inte var aktuell för mig. Det är en stor, omfattande operation och som man inte utsätter folk för i onödan. Han sa att jag troligen inte kommer att opereras alls, det är så spritt i bukhinnan som de ändå inte kan få ren. En operation skulle kanske vara till mer skada... Bara röntgen kan utvisa detta.

Han sa att man kan bli helt frisk med cellgifter och cancern skrumpnar ihop. Jag behandlas fortfarande i linje ett och som om jag kommer att bli helt frisk. Jag sa att jag kommer inte att vilja ta emot cellgifter om det inte ger effekt. Han sa att han förstod att jag har haft tufft med cellgifter. Ja, sa jag, men det står jag ut med om jag vet att jag blir frisk.... Däremot inte om jag bara har kort tid kvar...  mitt sätt att leva fungerar inte tillsammans med cellgiftsbehandling. Jag kan inte vara så aktiv och göra det som jag brukar.. åka snowboard, resa, träna.. JOBBA.. umgås.. Mitt liv befinner sig just i väntan och på en lång, lång transportsträcka som aldrig verkar ta slut och tyvärr är det inte ett liv för mig. Så jävla enkelt är det bara.

Eftersom min behandlingsläkare är sjuk kommer de att ta in en pensionerad onkolog som har jobbat på CSK tidigare. Det känns såå tryggt... en man som säkert är på alerten... nej nu får jag inte va bitter utan hoppas att han är bra. Fan han är läkare nr 10 som ska blandas in i mitt ärende och jag har inte haft så många läkarkontakter under denna tid.. saknar min behandlingsläkare, hoppas hon återhämtar sig fort, 6 veckor till att börja med.

Träffade min kurator som säger att nu har du den värsta tiden framför dig?! Vaddå säger jag... jo men att vänta på besked. Men jag ser ju den som den bästa tiden! Att nu är det ingen som vet hur det är och hur det kommer att gå. Jag fick helt plötsligt 50% chans att de säger nåt bra och 50% chans att det inte är det mot 20% överlevnad.. ja så har ingen sagt tidigare säger kuratorn... Jag kanske är helt idiot men de kanske vet nåt som jag inte vet?!

Jag orkar helt enkelt inte sitta och vänta eller oroa mig på det helvete som väntar utan njuter av tiden med ovisshet.. det du inte vet -- har du inte ont utav. De vet att hjärnan arbetar för högtryck och om jag kan hålla mig lugn några dagar är ju det ett plus så att kroppen kan jobba med att laga mig från cancern. Jag vill bli frisk och för mig känns det som att jag kommer att bli det.