snart ett år sedan

Har inte hört av sjukgymnasten ännu. Vill börja träna på riktigt. Igår blev det en promenad på 7 km och det var skönt. Tyvärr får jag besvär kring mitt hallon vid ansträngning. Måste höra med min läkare vad det beror på. Blöder som bara den och gör ont. Men det går över när jag bytt bandage och håller mig stilla. Beror troligen på Avastinet eftersom det är ökar blödningsrisken. Ja men som tur är går det över snabbt och läker fort. Bra kött i denna spräke krôpp. 

Ibland är jag riktigt trött på ett liv med stomi men jag glömmer aldrig att hela tjocktarmen var full av metastaser som inte syndes på röntgen. Hade de inte öppnat mig för att ta bort äggstockar, bukhinna och livmoder hade de inte sett den förrän det skulle komma att bli för sent. 

Eftersom vardagen smyger sig på även för mig fastnar jag i vardagliga bekymmer och idag saknar jag att inte kunna ha vilka byxor som helst. Men i skivande stund blir det SÅ fruktansvärt oviktigt när jag tänker tillbaka på hur jag hade det för ett år sedan och om jag så kommer att få gå i mysbyxor resten av livet... så gör det jämt ingenting. Finns de som har det värre än som jag.

I dagarna för ett år sedan skulle jag komma att få träffa en gynonkolog som inte kunde förstå varför de inte satsade på mig som var stark och ung. Han avslutade behandlingen omedelbart eftersom jag hade så extrema biverkningar i mina ben... dessa kom inte att släppa förrän 5 månader efter avslutade behandling. Den 4 april kom jag att möta min kirurg som meddelar att det inte finns något mer att göra än palliativ vård. Men eftersom onkologen tryckte på så kunde hon skicka en förfrågan till Uppsala och tack den gode för det. 

Ett år har snart gått och jag mår ju supermöe bättre än ifjol och det ser jag som en seger. Jag kommer att kunna ha någon form av liv de närmsta åren. Bara denna golfsäsongen kunde starta snart så jag kan få spela lite. Vet inte hur jag kommer att orka det i sommar pga behandlingen som sliter mer och mer för varje vecka.