tappar fokus

Jag är inte rädd för att döden men jag är rädd för den smärta som den helvetes sjukdom orsakar mig eller kommer att orsaka innan det hela är över. Jag är rädd att inte kunna klara mig själv. Att bli till ett kolli som andra ska ta hand om. Att bli till den person som jag inte vill vara, inte känner igen. Jag har ingen aning om när i tiden detta kommer att ske men det känns som jag närmar mig med stormsteg. Tidigare har jag haft distans men nu kryper allt närmre mig när jag upplever att det inte går som jag vill. 

Jag märker att jag ändras, jag är allt mer sällan glad, mindre pratsam, har inget att tillföra vardagen. Jag vet att andra försöker göra det bästa för mig men det är svårt när man inte har motivationen själv. Det enda jag vill är att få min kropp tillbaka.. i alla fall för ett tag. Det känns som cancern växer inuti mig och tär på min redan sargade kropp. Kunde jag inte få vara i fred. Bara för nån månad. Att få leva lite innan det är helt kört. 

Märker att jag tappar fokus. Vill inte, orkar inte. Kroppen min är slut. Gick en promenad förut på nästan 4 km och det var slitsamt vid 3. Men flåset blev bättre tror jag. Ryggen gör ont. Är det andra njuren som ger sig till känna. I morgon är det prover. Håll tummarna. Fick sätta droppet redan kl 18:00 idag för att kunna komma till provtagningen 10:30. Nej nu rycker jag upp mig!

Idag har jag fått hjälp av pappa med att ta bort några trösklar i hemmet så att jag ska slippa lyfta droppet när jag går omkring. Det var svårt med den anordningen som fanns men det blev bra. Tror att jag ska måla om skåpluckorna i köket innan jul. Lämna in dem på lackering i alla fall så det blir lite fräschare. Vill börja rensa mina skåp. Ska göra det om jag får tid för lackering. Det är något som känns viktigt. Att ha ordning och reda. Att det inte är en massa skräp. Jag har rensat men behöver rensa igen. Speciellt nu när jag inte lagar så mycket mat.

Klara och mamman kom på besök idag en tur och det var mysigt. Vi gossade och hon står så stadigt nu. Ville inte sova eller vila utan det skulle hända nåt hela tiden. Hon är så söt och växer. Hon är 6,5 månad nu och mer vaken än någonsin. Hon fick några barnmatsburkar med sig hem eftersom jag ändå inte kan äta. Då fick jag lite bättre plats. Måste skapa plats åt allt dropp, grejer som jag har här hemma framme. 

Tack för alla fina kommentarer, de värmer i mörkret. Bara jag blir lite starkare i kroppen kommer jag bli lite piggare igen. Detta med en bok.. jag vet inte vad som jag skulle skriva riktigt men jag ska fundera på det. Tack alla för stödet. 

Utsikt mot Djupviken från stan!