på akuten

Vaknar och mår som bäst på morgonen. Det kanske beror på att jag fått både näringsdropp och vätskedropp precis då. Blir kul att se vad denna dagen ska ge mig. Förstå om jag kan tycka att det jämt kvittar med mat eftersom jag blir så dålig direkt!

Igår ringde min dietist för uppföljning. Hon ringde mitt i uppkastandet så hon fick återkomma senare. Efter samtalet kontaktades jag av en läkare på kvinnokliniken som var bekymrad efter att ha talat med dietisten. De ville att jag skulle läggas in. Kollas upp för stopp och näringsintag.

Hmm det ville inte jag. Orsak var att inget kommit i påsen på hela dagen men jag hade ju inte heller ätit nåt. Jag packade mig iväg men tog vägen om akuten.. Tänkte det att om de hör tarmljud så lever magen i alla fall. Men jag ville ju inte vänta där för länge ifall det skulle bli så att jag fick fortsätta till Karlstad. Jag chansade.

Träffade på gamla bekanta som hjälpte mig och lyssnade. Jajemen han levde.. Sen fick de även dit en doktor som klämde och lyssnade. En snäll liten en och även han konstaterade: Jo magen levde. Gött så jag ringde och meddelade att jag stannar hemma!

Vet inte men är så trött på att ligga inne. Det är stora, kala rum och det är ingen som är inne hos mig mer än medicintider och skiftbyte. Sist skötte jag alla mediciner själv. Nu har jag inte så mycket mediciner mer än en vitamin för huden 3ggr/dag och en omperazol skydd för magen. Sen finns lite extra vid behov.

Dropp fixar jag själv hemma och blir det stopp i systemet borde jag få ont. Alltså mår jag bäst hemma. I min egen bädd. Ja den bädden är bättre. Gillar inte å ligga i en säng mitt på golvet!! Känns som man trillar ur, den är ju inte så bred som MIN. Vill ha den mot en vägg el nåt. Nej jag vill va hemma. Känns som jag bara väntar på sjukhus. Som om jag är på dagis. Väntar på att nåt ska hända. Ofta löser kroppen besvären själv. Hoppas att det gör det denna gången med. Har läkartid både på måndag och tisdag till veckan. Nu känns det verkligen att jag är sjuk. Det är inget kul liv att inte klara av att leva sitt liv ifred. Utan att behöva hjälp från sjukvården hela tiden. Hur ska detta sluta?!

Igår var det årsdag. Två år har gått sedan jag fick min diagnos den 1 november 2010. Ja åren går och det känns som en evighet. Jag tycker att det tar alldeles för mycket av mitt liv just nu. Vill bara få en dräglig vardag där jag kan leva som vanligt.

I natt drömde jag om jobbet, snö och bil. Sen om ena cyt syrran som experimenterade med mig haha. Gillert. Favoriter allihopa så idag blir det en bra dag.