hon hör mig

De senaste dagarna har varit tuffa. Smärtor i en mage som inte vill ge med sig. Som tur var jobbade min samordnings (cyto) sköterska igår som hjälpte mig att få utskrivet kramplösande. Har haft molvärk som medfört att jag blivit helt sänkt och inget som fanns i mitt Apotek hjälpte. Smärta som inte försvinner gör att det tär på krafterna och man är inte så tuff. Fan vilken skitvecka. Ja det är bara att inse att dreten håller på att ta över makten i min kropp men tack vare en ny medicin så vann jag.. igår i alla fall. HA! 

Det var en så skön känsla igår... när det släpper.. det onda. Blev helt off av medicinen men kan säga att det var i alla fall bättre än att vilja krypa ur skinnet. Dåsade och sov hela kvällen och natten. Gött. Vakande med ont i halsen så nu ska du se att jag blir förkyld. Har inte att feber än. Feber och cancer är inge bra tecken. Jag måste komma i form nu så jag kan träna. Lite kondition behövs för att kunna ta emot cellgifterna bättre.  

Förstår inte varför jag bli så körd i botten. Det är liksom så att när jag kontaktar sjukvården då har det gått så långt att jag är på bristningsgränsen redan.. Om jag hade fått denna medicin tidigare i veckan.. då hade jag inte behövt att må så dåligt.. så länge.. Hur förmedlar man den informationen. Det är inte lätt. Tur att hon jobbade igår.. min samordnings ssk, hon hör mig.

Idag verkar jag må lite bättre (än så länge) och hoppas att jag att jag slipper kramper i magen. Vill orka äta lite mer och hoppas kunna må bra under tiden. Tur att P fixar filmer åt mig så jag ha nåt att göra. 

Tack för fina blommor familjen M!