trots allt..

Läste precis på Kjells blogg där han skriver "nu har jag passerat den magiska gränsen" han är en av de 10% som fortfarande lever efter 3 år efter diagnos spridd tarmcancer. Oj vad han har kämpat mot byråkrati från både FK och läkarkårer. Kul att hans strävan gett utdelning och att hans kropp klarar påfrestningarna.

Jag har nu levt med min fiende över ett år. Diagnos "avancerad äggstockscancer med spridning". Undrar hur länge det kommer att gå väl.. innan. Funderar över de ord som han skriver om att läkarna är oense om hur det sprider sig. Lymfomloppet eller blodomloppet. Ja jag har ju spridning till lymfan så i mitt fall spelar det mindre roll.. hur spridningen har gått till.

Han menar att några i läkarkåren uttrycker att man ska undvika cellgifter efter att modertumören är borta för att låta eventuella metastaser växa till sig så att de senare kan avlägsnas via kirurgi. Det skulle då innebära att på sikt kan människan överleva cancer när alla metastaser har opereras bort. Om du minns berättade jag i ett tidigare inlägg om att det kan vara så att det endast är modertumören som kan producera dottertumörer. Jag gillar den tanken så där finns min tro och hopp.

Det blir då logiskt för mig när Kjell berättar att utifrån detta undvika cellgift för att se vad som växer. Ja det är kanske så när man har tumörer som växer till knölar men i mitt fall ligger tumörerna som en massa, ett täcke inuti mina lungsäckar. Många, många små, så små som enligt min behandlingsläkare inte går att avlägsna. Inte heller enligt Ilvars Silins som jag litar blint på. I mitt fall finns ingen möjlighet till operation i dagsläget. Så jag får tacksamt ta emot cellgifter så länge de erbjuder mig det.


Känns så overkligt trist. Vill inte, gillar inte, är less på det.
Får nog liva upp med kalas idag. Det är ju trots allt juldagen.

Mikaelikyrkan, 24 december 2011

 en liten jag på kyrkväggen