mitt i livet, trasig

Har fortfarande skör hud och det är besvärligt... de senaste två veckorna har varit slitsamma. Så fort jag ska göra nåt så börjar det krångla. Det är som om att det bästa är att befinna sig hemma. Uj vad ledsamt. Som du kanske förstår så är det påsen på magen som jag syftar på. Inte kul när det gör ont och hud som inte orkar. Men jag ska väl inte klaga om jag jämför mig med många andra men ibland blir jag så trött på allt. Isolerad. Nej inte jag inte. Vägrar.

Ikväll var jag hos en kompis på glöggmys. Några var där som jag inte träffar så ofta. Men fick snabbt avvika hem och byta... fatta.... till och med kläder. Tragiskt. Härregud.

Kan då tänka på tiden innan eländet och bli förundrad på hur bra jag hade det. Precis lika bra som många friska har det idag. Fast de inte tänker av det. Saker som är självklara som fungerar och som de inte ens ägnar en enda tanke på ifall det inte skulle funka och hur livet då skulle vara. Eller närmare de begränsningar som det skulle medföra. Kan vara många saker inte bara som för mig utan vad som helst. Människorna har det så bra. Kroppen är finurlig den. Men var rädd om den. Du har bara en.

En tuff och modig som jag mötte för ett tag sedan hade brutit nacken... två gånger dessutom utan att ha märkt av det. Eller det hade det nog gjort men fortsatte som om ingenting hade hänt. Gäller att bita ihop!
Jag uppskattar min kropp trots allt.. men ofta känns det.. tungt att vara skadat gods. Mitt i livet men så trasig.