sockerlandet

Helgen närmar sig. En tripp är planerad mot den stora staden och till den lilla vackra. Längesen jag träffade trollungen så det ska bli mig ett sant nöje. Hon går väl i klackskor nu!

En tur till den stora som jag inte varit i sedan september ifjol, längtar. Jag hoppas på lite julshopping eftersom jag inte är i skuld längre..  och trevligt sällskap.

Givetvis så försöker jag passa på att göra lite saker nu när jag känner mig starkare och bättre. Man vet aldrig när det är slut på det roliga.. igen. Visst är det en tråkig tanke men på något sätt känns det som om jag inte har något val. Tvingas leva nu. Men det ska man väl ändå alltid göra kanske men just nu känns det som att tiden är det dyraste jag har.

Känns så konstigt att veta att man har en grej som äter upp mig inombords.. som jag inte känner det minsta av... utan mår superbra. Helt ofattbart. Bisarrt att behöva vara mitt i livet, som alla andra.. men utan framtid.
Mitt i detta måste jag ta hänsyn till grejen och sen fatta beslut om att börja med cellgifter som jag vet gör mig sjuk... förstå att man inte känner för det.   

Ser med onda ögon framåt på den tid som kan komma. Ett halvår med cellgifter... ärlig talat så vet jag inte vad jag gör när behandlingsläkaren kommer meddela beskedet. Härregud. Tortyr.. av den långsamma sorten. Men nu gäller det att inte börja tänka för mycket. Istället jämföra tiden med ifjol som var rena helvetet som nu är sockerlandet.

Tror inte att det var så många som trodde att jag skulle vara tillbaka som nu. Det känns skönt att det faktiskt gick.. Nu gäller det att hitta positiva upplevelser som man kan tänka tillbaka på... du som är frisk... tappa inte bort ditt liv.