bättre C medmänniska

En del av er funderar på hur man kan bli en bättre C medmänniska och i ärlighetens namn tror jag det finns lika många sätt som vi är människor. Jag tror att det är individuellt hur man vill bemötas utifrån hur man är som person. Men en sak tror jag är lika för oss alla och det är att inte glömma bort att trots sjukdom är vi samma människa som vi var innan. Glöm aldrig bort det att möt oss som du skulle ha mött oss som frisk. Var som vanligt och krångla inte in dig i att tycka synd om eller förskona, få att skratta. Tyckte jag inte om komedier innan jag blev sjuk så lovar jag dig att jag inte gillar det nu heller.

Jag uppskattar när man är ärlig, rak och tydlig och så gillade jag innan också. Att folk frågar hur det är hela tiden måste de få göra som en artighetsfras. Tänk på att dagsformen styr vårat mående så vissa dagar finns behov av att prata om det ena och en annan dag om det andra. Jag är en praktisk person som uppskattar sådana frågor och samtal. Men tänk på att inte vara rädd att tala med den som är sjuk man är inte sjuk i talet i huvudet bara för att man har cancer.  Fokusera inte allt på sjukdom för det är en så liten del av hela livet. Det finns så mycket mer att prata om. Sen kan det vara så att den som är sjuk befinner sig i olika stadier i sin sjukdom som beror vilka behov som denne har. Under en lång sjukskrivningsperiod kanske den som är sjuk inte alltid har så mycket att ta sig för så det finns inte alltid så mycket att tillföra i ett samtal. Men försök att möt oss utifrån dagsformen. Det går att planera in lite roliga saker trots sjuka emellanåt. Försök att vara tapper för du lever ju och den sjuke kommer ju troligen inte att överleva.

Var inte rädd att berätta hur du mår själv för det är en styrka om den som är sjuk kan få höra perspektiv på situationen och få vara den tappre för en stund. Även närstående behöver stöttning och det kan den sjuke ge. Att tillsammans gå genom det sjuka för annars blir det väldigt ensamt för den sjuke som inte får en uppgift som medmänniska. Är man vänner eller släkt vill man ju hjälpa varandra. Det är omöjligt för närstående att få hela bilden klar för sig eftersom de inte är med på alla läkarbesök och sjuksköterskekontakter vilket gör att de hamnar lite i baksätet och därför är det bra med en tät och nära relation. Men relationen fungerar inte optimalt om inte den friske ger sig svag och kan ta hjälp från den sjuke i situationen. Eller vågar berätta om sina farhågor och dilemman.

Det bästa tipset är att tänk dig själv in i om du skulle bli sjuk och sen skulle din omgivning börja möta dig på ett helt annat sätt mot som frisk?! Hur kränkt skulle du uppfatta omvärlden då! Rätt orättvis och märklig kan jag lova och man känner ett svek att folk inte törs vara ärliga och behandla en med respekt utan istället iscensätta en låtsasvärld om att allt är så bra.